Myten om det motsatta könet (Ingemar Gens)

satt och kollade runt på adlibris (för att kika efter lämpliga presenter till sambo) och ramlade av en händelse över Myten om det motsatta könet (Ingemar Gens). hans Från vagga till identitet (som handlar om hans jätteintressanta genuspedagogikprojekt på förskolorna Björntomten och Tittmyran) har jag haft på bevakning i ngt år nu, men har tidigare stått på "Tillfälligt slut" och sen, till min stora besvikelse, "Definitivt slut". men! det finns hopp, för Myten om det motsatta könet är delvis baserad på Från vagga till identitet. har inte läst ut den än, men den går igenom hur flickor och pojkar behandlas olika redan från spädbarnstiden och framåt, hur könsrollerna växer fram och cementeras och hur vi egentligen är mkt mer lika än olika. de avsnitt som handlar om genuspedagogikprojektet (och alla andra såklart! men främst..) skulle jag vilja att alla som arbetar med (eller över huvud taget träffar) barn läser, tillsammans med böckerna Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två! (Kristina Henkel och Marie Tomicic) och Att göra kön: om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män (Helene Thomsson).

Gens skriver bland annat om hur pojkar uppfostras av andra pojkar i pojkgäng, istället för av vuxna, eftersom pojkar förväntas vara självständiga så tidigt. i brist på vuxen inblandning och vuxna förebilder odlas i pojkgängen istället en stereotyp bild av hur en man ska vara och det är sen den bilden som får stå som grund för identitetsskapandet. förväntningar är över huvud taget en röd tråd genom hela boken. det är de vuxnas och samhällets förväntningar som formar de ojämställda könsrollerna och leder barnen in i dem. eftersom vuxna egentligen inte förväntar sig att pojkar ska lyda och göra som de blir åtsagda ("boys will be boys") så är ett nej för en pojke alltid förhandlingsbart, aldrig definitivt. det finns helt enkelt inte så mkt att förlora, eftersom de vuxna ändå inte förväntar sig ngt av en. för flickor, som lär sig att lyda, vara lyhörda, att sätta andras behov före sina egna och att värdera relationer till andra människor högre än sin egen individualitet är ett nej däremot allt som oftast definitivt. för det finns så mkt att förlora.

det som berör mig mest i boken är ändå när Gens berättar om projektet på förskolorna och hur det funkade så bra, och så snabbt, bara genom att ändra på de vuxnas beteende och förväntningar gentemot barnen. men hur det sedan, när barnen började skolan, snabbt raserades igen, åtminstone för flickorna. för om lyhörda, lugna och kommunikativa pojkar togs emot med öppna armar, sågs framåt flickor som tar plats och inte alltid sätter andras behov före sina egna som tusen ggr värre än de vildaste pojkarna. flickorna lärde sig snabbt att vara tysta, lydiga och duktiga igen. det gör mig så ledsen.