so many books

babel-17 (samuel r. delany) och distress (greg egan) är förövrigt slutlästa och jag har börjat på native tongue (suzette haden elgin) och något bara kvinnor kan (ulrika lorentzi). jag vet, det strider mot min "en ut, en in"-regel, men jag kan inte hjälpa det. jag kunde helt enkelt inte välja.

babel-17 var fin och tankeväckande, men svårläst. den underliggande teorin om att språket formar världen och verkligheten klingar fint med mina egna tankar om språk, men jag känner att jag behöver ge den en genomläsning till för att helt (eller så mkt jag kan) förstå den.

distress har jag mkt att säga om, så det får bli ett eget inlägg senare. jag är alldeles för trött nu.

läste på baksidan av native tongue att den ingår i en trilogi. det gjorde mig lycklig. (bra) bokserier är en av mina svagaste punkter, precis som tegelstenstjocka böcker. mmmmmm1000sidorsböcker.

finns det ngt annat än hårda paket?

DN Bok säger:
"Akademibokhandeln har i en enkät frågat sina kunder om julklappsböcker. Enligt undersökningen, med 2.125 tillfrågade personer, lägger nästan var tredje presentköpare 30 procent eller mer av sin totala julklappsbudget på böcker."(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3484&a=860783)

bra! fler böcker åt folket! det förvånade mig lite dock, med tanke på att det har varit en hel del snack om att det läses mindre och mindre. för egen del är boken den mest ultimata julklappen, både att ge och få. efter en snabb överslagsräkning kom jag fram till att mina egna julklappsinköp till 90% består av böcker. det är väl delvis därför jag inte får ngn ångest av att planera/köpa julklappar - för vad är trevligare än att browsa bland böcker?

max barry förlåten

det här inlägget mötte mig när jag öppnade google reader en morgon förra veckan: http://www.maxbarry.com/2008/11/30/news.html.
därmed är allt jag skrev i förra inlägget om max barry glömt och förlåtet. jag kanske inte älskar company, men vem bryr sig?

inlägget påminner så mkt om en annan text, skriven av en svensk skribent/författare, men jag kan inte alls komma på vem eller vilken bok den var introduktion till. jag har en minnesbild av att jag stod på akademibokhandeln, vid genusvetenskapsböckerna, när jag läste texten och det måste varit ungefär tre år sen. texten går ut på att skribenten tidigare sett feminister som partydödare osv, men så fick han en dotter och då gick det plötsligt upp för honom hur snedvridet och orättvist samhället är. skulle hans dotter få mindre valmöjligheter bara för att hon var en flicka? hell no! jag är inte ens säker på att det var en introduktion, men min hjärna säger det, och att det var ngn annan som skrivit boken. ngn som känner igen texten och vill rädda mig från att bli galen? jag kan inte släppa det.

något bara kvinnor kan? (ulrika lorentzi)

jag snubblade på dn.se på följade utdrag (http://www.dn.se/content/1/c6/85/38/31/Lorentzi.pdf) ur något bara kvinnor kan? (ulrika lorentzi) och blev så frälst att jag gick rakt in på adlibris och beställde den (tillsammans med en hel drös julklappsböcker till diverse familjemedlemmar). undertiteln är: normer, biologi och graviditet. precis vad jag själv funderat så mkt på de senaste åren, och speciellt nu när det är så aktuellt som det kan bli. hur kan synen på kvinnan som den naturliga omhändertagaren av barn leva kvar vid sidan om sveriges jämställdhetspolitik som på pappret förespråkar jämställt föräldraskap? varför tar pappor fortfarande ut betydligt mindre av föräldraledigheten och vård av sjukt barn-dagar? måste det faktum att det fortfarande bara är biologiska kvinnor som kan bära och föda barn döma dem till att bli huvudansvariga för barnomsorg och hushållsarbete? så många relevanta och intressanta frågeställningar som jag frågat mig själv och andra och diskuterat tills jag i princip var redo att ge upp tanken på ett jämställt föräldraskap (och skaffa ensam). jag är övertygad om att det går, men hur? och hur undviker en alla fällor? det är en minst lika stor utmaning som att rent praktiskt klara av att anpassa sig till och lära sig ta hand om en helt ny individ, som är totalt beroende av oss.

ge mig boken nu!

company (max barry)

när jag läst ngt kapitel i spook country slog det mig att jag ju fick hem company (max barry) för ngra veckor sedan, en bok som jag längtat efter att läsa ända sen jag läste sista sidan i jennifer government för längesen och inte ens visste ifall max barry skulle skriva ngn mer bok. nu är hälften läst, och jag måste erkänna: jag är superbesviken! mina förväntningar var nog lite orättvist höga, men jag var övertygad om att jag iaf skulle tycka company var rolig. max barry _är_ rolig. jag brukar läsa hans blogg och skratta högt framför datorn. ett tag, för ngt år sedan när han skrev inlägg ofta, brukade jag sitta och återberätta dem för jenny för att jag inte ville att hon skulle gå miste om hans träffsäkerhet, och även under mina egna återberättelser tyckte jag fortfarande det var lika roligt. men hur mkt jag än försöker, så är company inte så rolig. den känns rätt torr och lite för mkt. jag tror bara jag har skrattat en enda gng, efter _halva_ boken. company ska vara en satirisk skildring av företag och företagskultur, vilket gör att den står och faller på sin förmåga att roa läsaren. utan underhållningsmomentet så känns den bara överdriven, som en tråkig karikatyr. jagt börjar fundera på om det handlar om ngn sorts kulturkrock - att jag inte känner igen mig i den företagskultur barry beskriver och därför inte kan uppskatta boken så som den förtjänar.

hur som helst ledde min besvikelse till att jag la ner den tillfälligt och började läsa babel-17 (samuel r. delany) istället, som verkar falla mig mer i smaken. science fiction med språk som huvudfokus, kan det bli bättre? (det skulle vara native tongue (suzette haden elgin) då, som är feministisk science fiction med fokus med språk, som skildrar en dystopi där kvinnor återigen är ägodelar. jag får egentligen inte börja läsa en bok till eftersom jag har alldeles för många på gång redan (nu är det "en ut, en in"-principen som gäller), så jag har bara tjuvläst lite i den. men den verkar mkt intressant.)

next, michael crichton

läste ut next (michael crichton) igår. efter att ha läst en hel del tunga feministiska scifi-böcker på sista tiden kände jag att jag behövde ngt mer lättsmält att bryta av med. hittade next i hyllan och den visade sig vara ett perfekt val. "unputdownable" står det bland kritiken på insidan och det stämmer verkligen. spännande handling kombinerat med korta kapitel, där möjligheten att läsa ett till (bara ett!) hela tiden hägrar, sög snabbt in mig i boken och höll mig kvar till sista sidan. next handlar om genteknik/genmanipulation och patentering av människors gener, vilket är ett jävligt intressant ämne som också känns mkt aktuellt. på det stora hela är det egentligen just tankarna kring gentekniken och hur den utvecklats/utvecklas och hur gränsen mellan vetenskapspersoner och företag suddas ut och allt till slut handlar om profit som gör boken värd att läsas. har inte så mkt till övers för plottarna, de känns ganska ytliga och inte särskilt intressanta. ytligt är förövrigt ett ord som beskriver resten av boken ganska bra. karaktärerna är ytliga och de är så många och det händer så mkt att det är svårt att få en känsla för personerna. samhället som boken speglar är också otroligt ytligt, utseende- och sexfixerat. det kryllar av attraktiva unga kvinnor (som är plastikopererade, vilket är en norm) och äldre, framgångsrika män som utnyttjar dem sexuellt. vilket skulle kunna funka bra för att visa på tendenser i vårt nuvarande samhälle, och hur det skulle kunna bli om det fortsätter åt samma håll. vad som saknas är problematiseringen! det bara är så, och folk verkar vara nöjda med det. kvinnor är till för att vara snygga (de får gärna vara smarta också, men utseendet är det viktiga) och bli åtrådda och ser det som en investering att "bättra" på sitt utseende. det verkar också vara ngn sorts investering, måste, eller steg i karriären, att ha sex med sin manliga (såklart) och mkt äldre chef precis när och hur han vill. det handlar inte om njutning alls för kvinnorna, utan ett sätt att komma vidare i karriären, eller bara ngt som helt enkelt ingår i arbetsbeskrivningen. de kvinnliga cheferna som skulle kunna utnyttja sina manliga arbetare på samma sätt lyser dock med sin frånvaro.

vad jag hade velat ha är crichtons mkt seriösa och intressanta research kombinerad med en bredare och mer ifrågasättande samhällskritik, vad gäller andra saker är just ämnet i fråga. för att behandla ett sånt tungt, spännande och tankeväckande ämne var next lite väl lättsmält, vilket är synd med tanke på dess potential. den är inte heller särskilt minnesvärd. jag har redan blandat ihop karaktärerna, trots att jag läste ut den igår. ngt som jag, som kan hålla robert jordans 30 000 karaktärer någorlunda färska i minnet, verkligen inte borde ha ngra problem med.

känner ändå att jag ska stanna kvar på det lite mer lätt- och snabblästa, så nästa bok blir spook country (william gibson) som har stått och väntat i bokhyllan sen bokmässan.